Självmord?

När Den man älskar hittar en annan
man vill inte så mer, man vill bara inte vara där man är
men ändå det ända man kan göra är att släppa personen fri och man kan inte göra annat.

man står vid en bro, tittar ner och ser trafiken, känner att den där långtradaren som
snart kommer åka förbi skulle vara ett bra läge för att bli av med sitt liv.

titta, lyssna se, gud vi vill att du gör mer.
man ber och ber, smärtan kommer ändå alltid tillbaka och vad kan man göra? ingentig,

sitter ensam varje kväll, läser böker, läser medicin bara för att veta hur man dör smärtfritt
skriker till en vägg, skäller på en vän som säger att allt ska bli bra. och man skriker till sig
själv varje kväll innan man gråter sig till sömns.

mediciner från doktorn gör det värre, bara till en början, visa tålamod visa tålamod. tålamod.
det blir bättre sedan..

MEN JAG MÅR DÅLIGT NU! JAG VILL DÖ NU!

vad kan vi göra åt de? är för rädd för att dö, men har för ont för att leva. de gör ont i bröstet
de gör ont i armarna och de gör ont i hårrötterna för varje gång hjärtat pullserar.

det blir mycket nu. man måste leva, annars blir andra ledsna, andra som man ändå nästan aldrig
pratar med eller umgås med. varför måste jag kämpa när ingen ändå vill hjälpa, när jag äns jag
vill hjälpa mig själv längre? vad finns det då för mening?

självrespekt är något man förtjänar. något man har. något man kan känna och ta på.
när allt inte fungerar, man kan inte be sin skara om hjälp.

då vill jag bara hänga från en snara.

snaran runt halsen och sedan rätt in i vindrutan på en långtradare som kör i 90.


men ändå måste jag kämpa?  vad finns det för mening längre?

Jag är inte rasist, MEN

om det är något som jag irriterar mig på så är det folk som säger. 

"jag är inte rasist, MEN"

liksom jo du är rasist ifall du inte vill prata med någon av en annan kultur och hudfärg. jo du är rasist..   kanske inte så mycket men jo du är rasist.


iallafall..  thats all for this time

depprition

okej, bloggar väl för sällan men jag använder ju bara bloggen för att skriva av mig så.

jag är depprimerad över de faktum att jag är ensam, men det som gör de hårdare är att jag är helt ensam. min kompis som jag umgås med nästan varje dag som också var singel hittade sig en pojkvän nu så hu är hon hos honnom väldgt mycket och jag känner mig nästan lite bortglömd. men men så är väl livet, för att den ena ska vara lycklig så får den andra vara depprimerad.
jag saknar närhet och kärlek, särskillt att hålla någon i handen och se film, pussas och göra sugmärken, själva sex är nog inte det jag saknar igentligen.

jag är väldigt ensam i vanliga fall igentligen, men nu när hon kommer och visar upp sina sugmärken och så så blir jag väldigt avundsjuk, jag vill också hitta någon att göra sånna saker tillsammans med liksom. är de så svårt att hitta? eller?

men men nu klagar jag bara av mig och hoppas på att dom få som läser kan stå ut med det.
ha de gott och till nästa gång..